I dag fyller vår Seger 3 år – Så älskad av alla, duktig och snäll. Han har allt med råge både hemma och i skogen. Så nu spänner vi bågen och hoppas att det inte brister – Älskade fina Seger
Spjutvikens EnSeger
Redan vinter 2017 började vi prata om att skaffa en till stövare. Så när vi fick lov att köpa en stövare från Spjutvikens kennel var saken klar. Namnet skulle börja på E, så det fick bli Spjutvikens EnSeger. Vår Seger, för den här kullen trodd vi på. Efter Rosådalens Aiko och Silva från Spjutvikenskennel, de bådade gott. Och det började hur bra som helst, men det finns ju ett ordspråk som säger ”ingen kedja är starkare än sin svagaste länk” och så är det, men den behöver ju inte gå av.
Som alla valpar var han busig men lyhörd och lättlärd. Redan första hösten visade Seger stor jaktlust och första haren sköts också för Seger hösten 2017.
2018 fick han gå på sin första utställning och blev som unghund BIR. Hösten 2018 tog han också 2 st öppenklass ettor på barmark. Innan nyåret var han RR. Ställdes ut på Stora Stockholm med Cert, Svensk vinnare titel och BIM. Vi hade då planer på att starta på ett elitprov efter nyår, vi såg ju hans kapacitet. Men vädrets makter satte stopp. Vi såg fram mot jaktsäsongen 2019. Istället blev det utställning i Gideå där fick han sitt andra CK i jaktklass. Senare under sommaren blev han också ”utställnings klar”
Våren 2019 inträffade något som kom att förändra våra planer, Seger blev sjuk. Hur upptäckte vi det? Jo vid ett tillfälle krummade han skakade som en person med Parkinson några minuter. Vi blev både rädda och förtvivlade, vad händer? Efter någon minut var han sitt vanliga jag igen. Han hade då inte haft några riktiga kramper inte tuggat fradga, haft ökad salivavsöndring, kissat på sig eller varit från varande på något sätt. Seger var efter ”minuterna” pigg och som vanligt, vi tog en dryg timmes promenad.
Men visst blev vi oroliga och redan dagen där på ringde vi veterinären och bad om en tid för undersökning. Och ja, trots att det inte såg ut så, tanken fanns där är det EP. Vi fick tid, en dag senare. Man tittade igenom undersökte och tog prover på Seger. Redan då ringde jag avelsrådet och bad dom ta bort Seger från avelslistan och berättade vad som hänt. (Vad avelsrådet sen vidtog för ytterligare åtgärd har dom mitt förtroende för och inget som jag blandade mej i) För oss var det mycket viktigt att vara ärlig för vi älskar rasen och vill inte på något sätt medverka till att aveln går i fel riktning.
Så kom provsvaren som visade att Seger hade betydligt förhöjda ALAT värden. ALAT är ett enzym som till största delen återfinns i levern. Så redan här trodde veterinärerna på någon form av leverskada medfödd, ärftlig, förvärvad genom förgiftning? Vi fick då endast rådet att ta det lugnt så skulle det nog ordna sig.
Nya prover i juni visade att värdena hade gått ner, så sakta började vi förbereda Seger inför höstens jakt. Inte så att vi toktränade men en och annan mil på cykel blev det. Så kom hösten och jakten stod för dörren, men även ny provtagning. Nu var provsvaren sämre igen så vi remitterades till Gammelstad för vidare undersökning av Seger.
Nya prover och ultraljud på levern. Ultraljudet visade att levern var något förtjockad i sin konsistens samt att det var inflammerat runt gallgångarna.
I väntan på nästa provsvar kunde vi ändå inte låta bli att släppa. Vi hade då fått olika råd vad beträffade att släppa. Vi släppte och vår stjärna lyste! Sista släppet drev han 120 med råge och PO sköt haren. Men det blev för mycket för Seger, dagen efter kom samma symtom igen. Vi fick också svar på sista provtagningen som visade en tydlig försämring.
Vi hade ingående samtal med veterinärer i Skellefteå och Gammelstad tillsammans kom vi fram till att Seger inte skulle få jaga eller på annat sätt anstränga sig samt få medicin och specialfonder. Anledningen till hans tillstånd fortsatte att sätta ”myror i huvudet på alla”. För då precis som nu ser han och är hur välmående som helst. Ingen tror och veterinärerna säger – Den hunden har inte EP. Och på min fråga om det kan vara något annat ärftligt fick jag svaret. Om det handlar om en hund så är det i detta fall avelsmässigt ingen. (För oss givetvis en och en för mycket) Så veterinärerna kunde inte utifrån vad dom såg hos Seger se anledning till några restriktioner vad beträffar avel på föräldrar och syskon. (Givetvis ska EnSeger inte gå i avel eftersom han är sjuk) Och då kan vi ju alla bara hoppas att alla är lika ärliga som vi försök vara. Efter detta samtal återkopplade jag åter till avelsrådet och förmedlade vad veterinärerna sagt.
Hösten och vinter har gått, och vi hare en utomordentligt duktig stövare på att gå fint i koppel. Det har varit koppelpromenader varvat med lite hjärngympa för Segers bästa. Under hösten gick proverna ner. Men nu i januari hade dom åter stigit. Proverna togs efter nyåret så det kan finnas en förklaring. Seger blev totalskrämd på nyårsafton, förmodligen av smällare, han kom inrusande och bara skakade. Dagen efter kom så en reaktion liknande som vi sett tidigare, denna gång lindrigare.
Jag/vi kommer att ha fördjupad kontakt med veterinär igen få se om det leder någon vart. Vi har i alla fall beslutat att Seger får ta det fortsatt lugnt med medicin och specialfoder. Händer inget anmärkningsvärt och han fortsätter att må så bra som han gör får han finnas kvar så länge, det är en helt underbar hund. Till hösten kommer vi att prova släppa igen. Då får vi se vad som händer och utifrån hur Seger då reagerar, återhämtar sig och mår fattar vi beslut. Hoppet lever, bara tanken på att mista EnSeger får tårarna att tränga fram, samtidigt som vi inte kan behålla en stövare som inte kan jaga. Det var inte så här det skulle bli men som sagt ” ingen kedja är starkare än sin svagaste länk” Älskar EnSeger så mycket.
