Hundar & Jakt

Vackra sagor är så korta, varför är de så? Nu så är han borta han vi trodde på och älskade så. 2017 04 27 – 2021 07 27 Spjutvikens EnSeger efter Silva och Rosådalens Aiko

                      En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dej.

Vår Seger du stal våra hjärtan med sitt sätt, ja hela sitt väsen och visade tidigt att du hade de som krävdes både i skogen och i ringen. På sin  första utställning som junior blev han Bir och efter att han fick starta i jaktklass gick det som på räls att plocka sina cert. Redan vid 1,5 års ålder var han färdig för elitprov. Men redan i december 2018 insjuknade Seger fösta gången. Det följdes av veterinär besök provtagning vila och ännu fler veterinär kontakter. Det visade sig att Seger hade dåliga levervärden och att det sannolikt var det som var anledningen till hans krampanfall. Veterinärerna misstänkte att Seger blivit förgiftad och gav oss hopp om att levern skulle kunna läka. Vi spände bågen och hoppades. Vi gav behandling, mediciner, specialmat, en hel säsongs vila och mycket mycket kärlek. Under långa perioder så tändes hopp men så kom det tillbaka. Vi bestämde för ett år sen att ge Seger ett så rikt liv som möjligt så länge det kändes värdigt. Förra säsongen fick han jaga, och gjorde oss aldrig besvikna – Vilken lycka att få vara med Seger i skogen igen. Fast frisk var han inte och någon riktig förklaring får vi aldrig. Hade han blivit förgiftad eller var det en medfödd skada? Våren 2021 kom vi åkte långa skidturer och tillbringade mycket tid tillsammans, jag njöt av min älskade vän. Anfallen kom tätare och blev längre. Jag vill inte inse vad som var på väg att hända och emellan var han sitt underbara jag. Under våren såg vi hur Seger förändrades, drog sig undan slutade nästan helt leka med dom andra hundarna. Trots motion så tappade han muskulatur och sista tiden har han stora delar av dagen legat apatisk och varit tom i blicken. Dagar och stunderna då ”fick tillbaka” vår Seger blev inte självklara längre. Vi började också se humör hos Seger som han aldrig visat och flocken var inte alltid trygg. De var dax – det kändes inte värdigt längre. I drygt 4 år fick Seger vara en del av våra liv och trots sjukdom och den kamp vi fört tillsammans lämnar han spår som aldrig försvinner.

Den 24 juli startade jag Rebus på doftprov i NW och det fixade han. Rebus gjorde ett fint lugnt sök bland dom tolv kartongerna för att sen göra en tydlig markering som var lätt att läsa.

Så var det då dax för Rebus att inta ringen och gå vänstervarv för första gången, och de gick superbra! Är så glad och tacksam över denna härliga kille!

Det ser betydligt värre än de både var och är. Visst är Utter olycklig med tratt men han rör sig obehindrat ser inte ut att ha ont men fortfarande trött efter sövning. Skadan är en reva i skinnet och inget mer men nu är Utter ”sjukskriven” tills stygnen tas om 14 dar. Utter får ta promenader men någon agilityträning och skidåkning blir det inte dom närmaste två veckorna. Men sen kommer vi tillbaka! Vad var det som hände då? Vi vet inte helt säkert men barnbarnen kastade snöbollar till dom lekande hundarna. Gissningsvis dök Utter och Rebus efter samma boll, med Utter före och en obrydd Rebus som ändå tänkte ta den. Rebus får då grepp om Utters framben, Utter drar tillbaka och så är olyckan framme. Viss irritation uppstår men dom bryter och det blir lugnt. Något förvånade ser vi skadan på Utters ben och inser att det måste sys. Vi kommer för hos vet ganska snabbt Utter sövs och skinnet sys ihop. Lite vila och antibiotika på de så är det snart bra igen och vilken tur att det inte är full jaktsäsongs nu. Hemma igen Rebus ganska obrydd om den tratt bärande Utter medan Seger är djupt bekymrad över vad som fattas ”hans” Utter.