Ruff 2006 02 18 – 2019 11 29
Hastigt och oväntat fick vi i fredags den 29/11 ta ett smärtsamt avsked av vår älskade Ruff Lappstintans Finnish Victory. Vid 18.00 tiden drabbades han av en stroke och smärtsamt stod vi inför det faktum att det var över nu. Beslutet var självklart men fruktansvärt. I den stora saknaden kan vi ändå glädjas över vilket rikt och fantastiskt liv Ruff fick, han fick leva fullt ut ända in till slutet. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna helt 
fantastiska hund. Hemma, i leken, i jakten, när han spårade, apporterade mm men det skulle ändå inte göra honom rättvisa. Bara dom som lärde känna Ruff, jagat med han eller på annat sätt tillbringat tid med honom kan förstå. Det han varit för oss går inte att förklara. Så sent som för några veckor sen drev han rådjur med sitt underbara skall till skott och då var Ruff som lyckligast. Och under hela fredagen var han med som vanligt till det plötsligt hände.
Mina ögon fylls av tårar när jag skriver. Ruff var den som i alla år gett mej villkorslös kärlek. Den som alltid var me, som gav mer än jag kunde ge. Ingen kommer att kunna fylla din plats i mitt hjärta. De får, när smärtan gett sig, alla fina minnen jag har av dej göra. Sov gott Älskade Ruff.
Katten Kaktus 2002-06-21 2019-09-20 
För 17 år sen kom Kaktus in i våra liv, en vanlig liten kattunge. Men sen kom det att visa sig att Kaktus var inte ”bara” en vanlig bonnkatt, utan en alldeles speciell katt! Lekfull hela livet, älskade både hundar och barn och har aldrig använt sina klor, varse sig mot två eller fyrbenta.Kaktus var alltid en favorit bland hundarna, otaliga timmar har vi beskådat hur han lekt tillsammans med dom. Hur det ofta var Kaktus som bjöd in till lek och hur dom sen sida vid sida vilade eller sov tillsammans. Sju barnbarn har också lekt och 
burit Kaktus som tålmodigt låtit sig hållas. Den enda gång han tog fram klorna var när han såg till att gården hölls fri från råttor och möss. Bortskämd ja lite, när hundarna åt middag visste Kaktus att det alltid serverades något gått till honom på köksbordet. Och nätterna, dom allra flesta, har han tillbringat kurrande och sovande på mitt bröst.
Kaktus var ju gammal men ändå kom slutet så plötsligt. Från att var sitt vanliga jag till att för två dagar sen plötsligt helt förändrad. Ville inte äta, inte dricka behövde inte heller gå på lådan. Jag försökte, i hopp om, att ge honom vatten men 
Kaktus ville inte ha, han ville bara ligga stilla. Jag förstod att det var dax. I dag har han legat helt stilla på en säng, ibland vände han sig bort som om han bad -Lämna mig ifred. Efter en stud jamade han högt som om att han bad – Kom och var hos mej. Jag har legat på sängen strukit över han fina päls hållit i hans mjuka tass och viskat ”älskade Kaktus du behöver inte kämpa du ska snart få vandra vidare”. Smärtsamt beslut men jag vet att det var det enda rätta. Inlindad i en filt omsluten i min fam, inte skulle Kaktus åka i bur, hur lugn som helst gjorde vi den sista resan tillsammans. 17 år är lång tid, många år att vara tacksam över, men också så mycket att sakna. Tårarna rinner saknar dej så Finaste Kaktus.
RR SE JCH SE UCH Liljaskogens Urax 2010 03 29-2018 08 20
Bevis på min Kärlek, ja det är så. Att släppa taget och låta dej gå. Tårarna rinner, smärtan jag känner. Priset – Värt att betala när man skilja från vänner.Jag ville inte , men det var så här det måste bli. Älskade Urax, nu är du fri. Ingen smärta som plågar dej mer.När jag blundar är det en lycklig stövare som driver jag ser. Sov Gott Älskade Urax.
Vår resa blev alldeles för kort, men jag är så tacksam för allt som åren med Urax har gett.Tidigt visade han att han hade det som krävdes för att bli ”haranas fasa”. Kan nästan räkna på mina fingrar dom gånger Urax inte tagit upp och drivit hare vid släpp. Han var dubbel CH. Genom Urax har jag fått många nya vänner, nya uppgifter och fantastiska upplevelser. Alla stunder i skogen där hans drev ekat. 
Och resan till San Marino 
och Europapokalen, där Urax tog brons. I allt en underbar hund både hemma och i skogen. Redan hösten 2016 visade Urax att allt inte var helt ok, lätt hälta ibland. Men det gick över så vi körde på. Våren 2017 var det nåt som inte stämde, hans rörelseschema var inte rent. Det blev flera besök hos veterinären, men dom såg inget (tyckte jag orolig helt i onödan) Men jag gav mej inte, något var fel. Besök igen utan gehör. Då tog vi kontakt med hundsjukgymnast som genast bekräftade vad jag/vi upplevde. Lång rehabilitering följde och sen sakta försiktig återgång till jakt. Men det var/blev inte helt bra. Urax fick jaga 
väldigt lite förra vintern, och det smärtade att se hans sorgsna ögon när inte han fick jaga. I våras började vi en ny rehab period. Vi har försökt, kämpat, masserat, tränat försiktig, men det gick inte. Så fort Urax fick röra sig lite mera så kom hältan från bogar och framben och smärtan tillbaka. I sommar har Urax ofta dragit sig undan dom andra i flocken. Han har på ett vänligt men bestämt sätt talat om att han ville vara i fred. Beslutet var inte lätt, men vet att det är rätt.
Jesse-James ”Fox” 2000-01-12 – 2011-10-13
Vår FOX har fått somna in. Härliga minnen rullas upp medan tårarna rinner nedför mina kinder. Alla jakter med Fox i skogen, på fjället, promenaderna och alla andra stunder tillsammans. Fox var vår första hund och han har gett och lärt oss så otroligt mycket. Med kärlek och respekt för Fox vet vi att det var dags nu.
 |
 |
Finns det en himmel för hundar? I drömmen finns den. Gröna ängar, underbar skog. Där springer FOX. Jagar och leker tills han fått nog. Sen vilar han på ängen. Försvinner i en dröm, en evig sömn. Om det finns en himmel för hundar – vet vi att FOX är lycklig där.
 |
 |
 |