Katten Kaktus 2002-06-21 2019-09-20 
För 17 år sen kom Kaktus in i våra liv, en vanlig liten kattunge. Men sen kom det att visa sig att Kaktus var inte ”bara” en vanlig bonnkatt, utan en alldeles speciell katt! Lekfull hela livet, älskade både hundar och barn och har aldrig använt sina klor, varse sig mot två eller fyrbenta.Kaktus var alltid en favorit bland hundarna, otaliga timmar har vi beskådat hur han lekt tillsammans med dom. Hur det ofta var Kaktus som bjöd in till lek och hur dom sen sida vid sida vilade eller sov tillsammans. Sju barnbarn har också lekt och 
burit Kaktus som tålmodigt låtit sig hållas. Den enda gång han tog fram klorna var när han såg till att gården hölls fri från råttor och möss. Bortskämd ja lite, när hundarna åt middag visste Kaktus att det alltid serverades något gått till honom på köksbordet. Och nätterna, dom allra flesta, har han tillbringat kurrande och sovande på mitt bröst.
Kaktus var ju gammal men ändå kom slutet så plötsligt. Från att var sitt vanliga jag till att för två dagar sen plötsligt helt förändrad. Ville inte äta, inte dricka behövde inte heller gå på lådan. Jag försökte, i hopp om, att ge honom vatten men 
Kaktus ville inte ha, han ville bara ligga stilla. Jag förstod att det var dax. I dag har han legat helt stilla på en säng, ibland vände han sig bort som om han bad -Lämna mig ifred. Efter en stud jamade han högt som om att han bad – Kom och var hos mej. Jag har legat på sängen strukit över han fina päls hållit i hans mjuka tass och viskat ”älskade Kaktus du behöver inte kämpa du ska snart få vandra vidare”. Smärtsamt beslut men jag vet att det var det enda rätta. Inlindad i en filt omsluten i min fam, inte skulle Kaktus åka i bur, hur lugn som helst gjorde vi den sista resan tillsammans. 17 år är lång tid, många år att vara tacksam över, men också så mycket att sakna. Tårarna rinner saknar dej så Finaste Kaktus.